karlssonpataket

Trots att jag har blivit utslängd av min familj så är jag kvar i London. Min värdmamma körde mig hem till killarnas lägenhet, vilket var himla tur för mig för jag hade aldrig klarat av att ta alla mina saker på tunnelbanan. Jag letar fortfarande efter en ny au pair familj, så vet ni någon som bor i London som behöver en au pair hör av er till mig. Jag funderar på om jag inte borde skriva en hel avhandling om au pairande och hur det funkar. Känns som att jag har råkat ut för det mesta nu. Jag ska i alla fall på en intervju imorgon. Hoppas att det är en trevlig familj.

Idag har jag fixat Engelskt nummer (kolla er mail). Jag har även turistat lite och besökt Hamleys. Det var skoj att göra en genusstudie alla mitt projektarbete på Hamleys. De hade t.ex. inget lego för "tjejer". Herre gud, vart är världen på väg? efter Hamleys blev det Harrods. Väl på Harrods kände jag att jag var den enda som hade converse på mig och därmed var lite fattigare än alla andra. Jaja, tänkte jag, converse är ju tom. märkes skor. :) En liten analys av Harrods från mitt perspektiv: lite för snobbigt för att man ska känna sig bekväm, väldigt lätt att tappa bort sig, väldigt mycket fula och dyra saker. En sak som dock var lite komiskt var att de spelade en av de värsta party-lipz låtarna på porslins avdelningen, för min del kändes inte avdelningen så lyxig länge. Haha Harrods!

Till den känslomässiga uppdateringen: Ja, jag lever.

p.s Det är fortfarande ingen som har sagt till mig att jag borde klippa mig och skaffa mig ett jobb, så jag behåller håret långt. d.s

Tjoho mitt liv fortsätter trots att jag har fått sparken från min familj. Jag bor dock fortfarande kvar hemma hos dem och jag slapp jobba idag, inte helt fel. Igår kväll gjorde jag någon form av back packing i London. Jag skulle åka hem till en familj på intervju och det är allt annat än bara en buss/tunnelbana/tåg här. (Det är lättare när bara 630 finns:) Min nuvarande värd mamma hjälpte mig i alla fall otroligt mycket och ritade kartor, kollade bussar och tåg åt mig. De hela slutade ändå med att jag gick av på fel station bara för att rösten på tåget sa att nästa station var stationen jag skulle till. Efter att jag verat runt lite och undrat varför det stod en annan station på alla skyltar åkte jag vidare och gick av på rätt ställe. Sen var det inte så komplicerat att hitta hem till familjen. Väl hos familjen insåg jag att Engelskmännen inreder sina hus på ett underligt sätt; de har inga krokar eller skoställ vid dörren. Familjen verkade väldigt flummig, men samtidigt himla strikt; inte riktigt i min smak så jag letar vidare. Efter intervju kom jag på mig själv med vad jag hade jag hade gjort; åkt hem till en helt främmande familj och artigt tackat ja till teet de bjöd på. Hahah, snacka om att vara naiv, egentligen.

Dagen idag började med att jag vaknade upp till barnskrik som aldrig slutade. Jag gissar att det är något man får leva med som au pair. Senare bar det av mot central London för ännu en intervju. London bjöd dagen till ära på riktigt London väder; regn. På ett svenskt café träffade jag en kvinna och hade intervju. Den här familjen verkar mycket bättre, så vill de ha mig, så vill jag ha dem också.

Efter (och lite före) intervjun gick jag i affärna vid Oxford street. Det var mycket folk. (kommer man från Velanda är man van att bara se Fiattanten). Den mest spektakulära affären jag var inne i var utan tvekan Primark. Primark är en enorm affär där allt är jättebilligt och där en massa folk shoppar som galningar. Stämningen där inne var ungefär som på Ullared; kvinnor gick runt med måttband och bara lassade ned saker i vagnar. Jag måste dock säga att Primark verkar bättre än Ullared. Det fanns snygga saker och det var nästan snäppet billigare. Jag hittade t.ex. tygskor för 2 pund. Trots sjuka priser köpte jag ingenting. Jag måste nog dock hålla med Oskar och David om att man inte betalar i form av pengar där utan med sin själ. Tyckte det var ganska bra uttryckt med tanke på allt folk och allt shoppingkaos.

Imorgon flyttar jag troligtvis till killarnas kollektiv och sen hoppas jag att mitt flyt här i livet ska börja. Känns lagom kul att misslyckas med allt hela tiden.

Här kommer en bild på mitt hus. (bäst att visa det innan jag flyttar)

Japp det är sant idag har jag fått sparken. Efter endast 1 vecka bestämde sig familj för att de inte vill ha någon au pair alls. Mamman vill ta hand om barnen själv istället. I förmiddags när jag var på mitt rum kom mamman in och sa att de hade kommit på att de inte ville ha en au pair alls längre. Hon sa att hon ville ta hand om barnen själv istället. De tycker dock att jag är en trevlig tjej och jag får stanna här ett tag och leta efter en annan familj om jag vill eller så kan de köpa en flygbiljett hem till mig. Jag är inte arg på dem för de är fortfarande väldigt vänliga mot mig. Känns just nu mest bara som att jag har mest oflyt i hela världen. Men men, skamden som ger sig sa Magdalena. Jag tänker stanna i London i vilket fall. Jag får bo hos David och co. så jag flyttar nog dit i helgen. (Tur att man har snälla kompisar) Jag har redan sökt omkring 30 nya au pair jobb. Ska nog förmodligen på en intervju redan imorgon, så har jag tur så löser sig allt fort. Annars kanske jag söker vanliga jobb här. Vi får se. Det ända jag vet just nu är att jag inte vill tillbaka till Trollhättan och arbetslösheten.

Ha det bra allihop!

Nu har jag precis kommit hem från min första engleskalektion. Jag kan ju inte påstå att det var roligt. Men det är säkert bra för något. (kanske för att lära sig engleska). Annars ser mitt liv ut som för de flesta andra au pairerna. (Inte så spännande med andra ord). Jag hjälper barnen på morgonen med allt och följer dem sedan till dagis. Sen är jag ledig en stund och sen blir det hämtning på dagis och lunch och lite såna saker. (Förlåt för mina så extremt tråkiga och oformulerade blogginlägg).

I söndags var det fint väder så jag gick en promenad och utforskade området lite och bara njöt i solen. Det kändes som svenskt mars väder. På kvällen åkte jag in till centrala London och mötte David vid Trafalgar. Sen åt jag och David sushi vid Picadilly. Inte varje dag man kan sitta ute och äta en kväll i januari. :) Efter sushi blev det rundvandring i större delen av Londons centrum. David visade mig alla kända byggnader och kvällen avslutades sedan med en fika på starbucks.


Från min promenad i solen:)

Igår var jag ute och gick med Mille själv för första gången. Det var faktikt första gången jag var ute och gick med en hund över huvudet taget. Som tur var gick det bra. Ni verkar ju så ntresserade av Mille allihop. Ni undrar väl förståss hur det går för mig som inte gillar hundar. Om ni trodde att jag skulle bli en hundvän redan efter en promenad så trodde ni fel. Jag förstår inte hur folk kan välja att ha en liten filur som gör allt besvärligare än det redan är. Det är så jag ser på hundar.


Här är Millie.

Igår kväll satt jag åt middag med mamman och pappan. De är jättesnälla och väldigt intresserade av Sverige och mig. Middagen slutade med att pappan försökte sjunga roxette låtar och att jag visade massa kort på min familj och från studenten. Så nu har de sett de flesta av er som läser på bild. Så till mamma: de tycker att du ser ung ut:) och till Daniel: de gillar din frisyr från balen och tycker du skulle passa i ett band. Dessutom tyckte de att alla tjejer liknade kvinnor och alla killar småpojkar. (det var vad de sa när de kollade på balkorten)Haha!

Åk lite skidor för mig i Sverige tack. :)

Igår blev det 2 blinddater för min del. Först på förmiddagen träffade jag en italiensktjej på ett café. Det var våra värdmammor som hade fixat alltihop. Hon var trevlig och vi pratade om skillnaderna mellan Sverige, Italien och Storbritannien. Nu vet jag varför jag gillar Sverige:) Senare på kvällen när jag var ganska uttråkad här på mitt rum skrev en tysk au pair till mig på facebook och frågade om jag ville följa med henne ut på kvällen. Jag tänkte varför inte, så sagt och gjort senare på kvällen möttes vi vid tunnelbanestationen och åkte till en pub. Det kändes väldigt konstigt att stå utanför tunnelbanestationen och vänta på någon som man inte visste hus hon såg ut och som man aldrig hade träffat. Shit, att gå på pub med någon jag aldrig träffat skulle jag aldrig gjort i Trollhättan. Kvällen blev i alla fall riktigt lyckad och puben var jättetrevlig. Det var mysig stämning och det kändes nästan som att man satt hemma hos någon när man var där. Dessutom är jag sjukt stolt över att jag hittade rätt buss och gick av på rätt ställe. Det är inte det lättaste.

Idag har det ösregnat största delen av dagen. Jag vaknade imorsses av att det var svinkallt och att det regnade och blåste ute, mindre skoj. Sen när jag somnat om kom Sammy och väckte mig och det var dags att ge barnen frukost och börja jobba. Efter frukost var jag ledig och då hade mamman fixat så att jag skulle kunna gå och fika med en italiensk au pair. (Man känner sig verkligen som ett barn när någon annan bestämmer att man ska fika och när) Den italienska tjejen var trevlig och vi pratade hela tiden. Sen följde hon mig hem eftersom att hon hade ett paraply och det hade inte jag. Måste nog skaffa mig ett om jag ska bo här.

Igår när jag gick på upptäcksfärd hittade jag det här:
Starbucks. Bilden är till Sanna, Linda och My och ni förstår säkert varför. Nu bor jag bara 10min från starbucks. ;)

Nu sitter jag på "mitt" rum hemma hos familjen, men resan hit var allt annat än enkel. Nu tänker jag sjöen berätta den långa versionen så sätt er bekvämt. Det började ganska lugnt med incheckning, ett inte allt för sorgset hejdå till mamma och pappa. Säkerhetskontrollerna gick fint och även flygresan gick bra. Jag har dock insett hur mycket jag hatar att flyga; det är ju så tråkigt! Men, men väl framme på flygplatsen i London fanns det ingen familj som väntade på mig. Jag tänkte att de nog bara är lite sena och stod där med alla mina ton till väskor och väntade. Försökte sedan ringa familjen när de inte kom, men min mobil funkade inte av någon anledning. Jag fram och tillbaka för att försöka hitta dem. Frågade några personer vart telefonkiosk fanns. Hittade telefonkiosken, men mitt visa-kort vägrade att sammarbeta med telefonen. Försökte växla pengar till mynt, men mannen bakom juciedisken sa bara att jag skulle gå till växlingsatomaten. Släpade med mig väskorna till växlingsatomaten, men den funkade inte. Köpte en dricka för att få växel. Ringde familjen men insåg att jag hade fel nummer och att de inte svarade på hemtelefonen. Ringde min pappa och var halvt hysterisk. Pengarna tog slut och en spansk tant fösökte prata med mig (och jag med henne på min bästa spanska). Det slutade med att jag pratade svenska med henne istället. Sen ringde pappa på telefonen i kiosken (ja, det funkar på riktigt och inte bara i Ebba och Didrik). När jag pratat med pappa gick jag tillbaka till stället där jag var från början och då HITTADE jag äntligen familjen. De hade tydligen fastnat i trafiken och var sena därför.

Nu är i alla fall allt frid och fröjd. De är snälla, barnen är söta och hunden har inte dödat mig ännu.

Ciao!

Här är jag (och min finaste min), eftersom att jag inte är så bra på bloggande kan jag inte göra den något vidare snygg, men det får n i stå ut med. Imorgon flyttar jag till London och det är det jag tänkte skriva om. Just nu fattar jag inte att jag ska flytta och vara borta så länge. Jag kommer inte sitta här i mitt hus på väldigt länge nu.