karlssonpataket

Nu sitter jag på "mitt" rum hemma hos familjen, men resan hit var allt annat än enkel. Nu tänker jag sjöen berätta den långa versionen så sätt er bekvämt. Det började ganska lugnt med incheckning, ett inte allt för sorgset hejdå till mamma och pappa. Säkerhetskontrollerna gick fint och även flygresan gick bra. Jag har dock insett hur mycket jag hatar att flyga; det är ju så tråkigt! Men, men väl framme på flygplatsen i London fanns det ingen familj som väntade på mig. Jag tänkte att de nog bara är lite sena och stod där med alla mina ton till väskor och väntade. Försökte sedan ringa familjen när de inte kom, men min mobil funkade inte av någon anledning. Jag fram och tillbaka för att försöka hitta dem. Frågade några personer vart telefonkiosk fanns. Hittade telefonkiosken, men mitt visa-kort vägrade att sammarbeta med telefonen. Försökte växla pengar till mynt, men mannen bakom juciedisken sa bara att jag skulle gå till växlingsatomaten. Släpade med mig väskorna till växlingsatomaten, men den funkade inte. Köpte en dricka för att få växel. Ringde familjen men insåg att jag hade fel nummer och att de inte svarade på hemtelefonen. Ringde min pappa och var halvt hysterisk. Pengarna tog slut och en spansk tant fösökte prata med mig (och jag med henne på min bästa spanska). Det slutade med att jag pratade svenska med henne istället. Sen ringde pappa på telefonen i kiosken (ja, det funkar på riktigt och inte bara i Ebba och Didrik). När jag pratat med pappa gick jag tillbaka till stället där jag var från början och då HITTADE jag äntligen familjen. De hade tydligen fastnat i trafiken och var sena därför.

Nu är i alla fall allt frid och fröjd. De är snälla, barnen är söta och hunden har inte dödat mig ännu.

Ciao!