Ensam i en stor stad
Är just nu ensam för första gången på ungefär 2 veckor. Sitter i Agnes och co:s rum och lyssnar på musik. Klart jag har varit ensam, men jag har inte haft ett rum för mig själv. På tunnelbanan är man inte ensam på samma sätt. På tunnelbanan är det inte kul att vara ensam. Jag skulle kanske inte beskriva ensamheten som kul nu heller, men ack så skön.
Har inte dött idag heller, även om jag är nära att göra det varje gång jag går över vägen. Av någon anledning tycks Engelskmännen gilla att göra allting tvärrtemot och då även att köra bil på fel sida.
Har även besökt ett internetcafé helt själv, vilket jag aldrig trodde att jag skulle göra. Skrev ut CV:n som jag sedan delade ut. Blev dock inte så mycket med utdelande för jag var för rädd. Blev dock några, bla. på Hamleys. Skulle inte vara helt fel att jobba där. Då skulle Åsa få leva ut sin inneboende 7 åring och samtigit få betalt. Ja tack!
Tur för mig att jag har folk lite överallt i världen som stöttar mig och skjuter upp explosionen. Det gör mig GLAD!
p.s Nu har jag även slagit mitt vara-borta-från-Velanda-och-familjen rekord d.s
Åsa!
Vi vet att du kommer att fixa det!
Var tapper och vänta ut alla tossiga engelsmän som inte förstår vad dom går miste om när dom inte anställer dig!
Kramar från Gustafsson
Såg att min familj redan hunnit skriva här, men jag vill också lämna en liten rad! Som jag sa häromdagen är jag IMPONERAD av hur stark du är och inte bara ger upp och åker hem. Det kommer lösa sig, det vet jag! Kämpa på! Stora kramar!
HÅLL UT SNART KOMMER JAG! MOT OÄNDLIGHETEN OCH VIDAREEEEEEE! FÖR KUNG OCH FOSTERLAND! FRIHET OCH ÄRA! GOD BLESS AMERICA!
Åsa! Jag tänker på dig varje dagom det kan vara till någon tröst. Om ingen jävel vill ha dig så är de ingenting annat än just jävlar!
